Nordens citroner – del 4

Jag har tidigare skrivit om de lite citruslika växterna rosenkvitten och äkta kvitten samt en annan kvittensort i tidigare inlägg. Det finns även andra arter som också liknar citrussläktet.

En av dessa är citrontörne, Poncirus trifoliata. Inte extremt härdig (tål en temporär köldknäpp ner till -15 grader) men antagligen möjlig att i alla fall övervintra i ett uterum eller kallväxthus alternativt på en mycket skyddad växtplats. Det är i alla fall den mest tåliga citrussläkting som finns och ger citronlika frukter som enligt uppgifter ska vara rätt bittra men ätliga om man använder dem i t ex marmelad. Jag hade för ett antal år sedan en liten planta i odling som dock inte klarade sig på friland (dels var den liten och dels så skyddade jag inte den på vintern). Jag skulle gärna försöka igen och i sådana fall ge den lite assistans att klara vintern.
Poncirus trifoliata
Bilden ovan visar citrontörne, Poncirus trifoliata

En annan lite citruslik växt är sandpäronet (Pyrus pyrifolia), eller nashipäron som de också kallas. Det finns olika varieteter av sandpäronet. Allt från runda till päronformade sorter i olika färgskalor som gula, röda och bruna nyanser. Sandpäronen är härdiga till runt -28 grader, lite beroende på sort.
Pyrus pyrifolia
Pyrus pyrifolia
Bilderna ovan visar en rund och gul sort av sandpäronet, Pyrus pyrifolia.

Blomsterdrottningar

Kameliasläktet består av vintergröna buskar med utsökta rosliknande blommor i färger från vitt till intensivt cerise och rött. Från sorten Camellia sinensis tas bladskotten och blir till svart te (bladen oxiderar) och grönt te (bladen förhindras att oxidera). Det vita teet kommer från de färskaste skotten och är något mer oxiderade än grönt te då oxidationen inte förhindras innan torkningen. En annan vanlig sort i odling är Camellia japonica som liksom C. sinensis knappast är härdig i Sverige. Kamelian är som en blomsterdrottning med sina marsipanlikande blommor som kronjuveler mot det djupgröna bladverket. Om man nu inte bor på de breddgrader som tillåter dessa exoter, vad gör man då? Naturens mångfald kommer åter igen till undsättning.

Camellia japonica
Bilden ovan visar en rosablommig fylld variant Camellia japonica

Camellia-japonica-Alba-simplex
Bilden ovan visar en vitblommande kameliasort, Camellia japonica ‘Alba simplex’

Ett härdigt alternativ är en släkting till kamelian, nämligen skenkameliorna, Stewartiasläktet. Stewartia pseudocamellia är ett är ett lövfällande träd som får kamelialiknande vita blommor. Växtsättet är dock helt annorlunda än kamelians då den blir mycket större med stora uppåtriktade grenar med flaganande bark. Skenkamelian får en intensivt röd höstfärg och kan bli upp till 9 meter hög.  Skenkamelian är härdig i stora delar av Sverige. Det finns även andra härdiga stewartiasorter, t ex  S. koreana, S. monadelpha, S. ovata, S. sinensis. Karaktärisktiskt för samtliga är den vita blommningen, den flagnande barken (stammarna är antigen rödaktiga eller gråa beroende på sort) och bladverkets röda höstfärg. Då skenkamelian används som bonsaiträd torde det gå bra att forma till trädet till en lite mindre buske om man vet vad man gör med sekatören. Den som är extra intresserad kan läsa mer på denna länk om skenkamelian som bonsai.

Stewartia pseudocamellia 'Mint frills'
Bilden ovan visar skenkamelian – Stewartia pseudocamellia ‘Mint frills’

En annan art som liknar skenkamelian är Franklinia alatamaha. Franklinträdet kommer från nordamerika där det tråkigt nog är utrotad i det vilda. Franklinträdet blir något mindre än skenkameliorna och är också släkt med kamelian. Franklinian har ungefär samma härdighet som skenkameliorna men är antagligen mycket svårare att få tag på. Franklinians blad blir längre än skenkamelians och växtsättet är mer kompakt.
Franklinia alatamaha
Bilden ovan visar Franklinia alatamaha

Vill man att själva växtsättet ska likna kamelians mer kompakta buskage (och inte vill experimentera med sekatören) är nog en rododendron eller azalea ett bra alternativ. Här kommer några förslag;

Rhododendron_'Rosebud'_Flower_2153px Azalea 'White Rosebud'
Rhododendron ‘Rosebud’ och den vita formen R. ‘White Rosebud’, blir ca 60 cm hög och har vintergröna blad.
Rhododendron 'Amelia Rose'
Rhododendron ‘Amelia Rose’

 

Afrikas blå lilja och ett härdigt alternativ

Idag längtar jag efter våren när jag sitter och tittar på trädgårdsamatörernas frölistor. Det är första januari idag så det dröjer naturligtvis ett tag innan vintern är över. Under tiden drömmer jag om olika växter.

Afrikas blå lilja, släktet Agapanthus är hos oss i Sverige inte härdig på friland. En liknande men härdig växt är en växt från stjärnhyacintsläktet  – Camassia leichtlinii, kallad mörk stjärnhyacint (Varför den heter mörk vet jag inte, kanske något botaniskt kännetecken som inte framgår för en lekman?) Stjärnhyacinten kan bli upp till 90 cm hög och blommar i maj-juni med blåa blommor. Första gången jag såg den var för tio år sedan på Sofiero under rhododendrondagarna. Jag trodde först att det var en agapanthus men insåg vid en närmare titt att det måste var en annan växt, vilket visade sig stämma. Camassian blir inte lika kraftig som agapanthus och blommar inte heller lika länge. Camassian har en toppigare blomform medans agapanthusen är mer kompakt bollformad, båda arter har en klar blålila färg på blommorna. Än så läge har jag inte hittat någon Camassia leichtlinii i handeln utan bara den mindre släktingen Camassia quamash som inte blir lika storväxt och därför inte lika pampig. Trädgårdsamatörerna brukar ha frön från Camassia leichtlinii på sin lista, tyvärr har jag efter flera försökt gett upp att få några av dem att gro. Men i år kanske jag hittar några lökar, det verkar vara det bästa sättet att föröka dem på.

Agapanthus praecox
Bilden ovan visar Agapanthus praecox, afrikas blå lilja.

Camassia leichtlinii
Bilden ovan visar Camassia leichtlinii, mörk stjärnhyacint.

 

 

Nordens citroner – del 2

Quince

Är det en citron?

Nej det är äkta kvitten, Cydonia oblonga. Arten är i mitt tycke ännu mer likt ett citrusträd än rosenkvitten, även om jag tycker att båda arter är fina och odlingsvärda. Äkta kvitten härstammar från Turkiet och Iran. Det blir ett litet träd på upp till 5-8 meter i varmare klimat. Hos oss blir det mellan 3-7 meter högt. Det får ludna blad som krusar sig något i kanterna. Blommorna är vita alternativt ljusrosa. De flesta exemplar är självfertila så det räcker med att ha ett träd. Frukten som påminner om äpplen parade med citroner är först brun och luden och mognar sedan till att bli gula och släta. Enligt Odla.nu ska man skörda frukterna innan första frosten och sedan låta dem eftermogna inomhus. Trädet är härdigt i zon I-II men man kan ju alltid prova att ställa det i ett skyddat läge även i högre zoner.

I min trädgård har jag ett litet exemplar av en äkta kvitten som jag sått från en kärna får några år sedan. Vårt exemplar har inte blommat ännu, men det ska bli spännande att se den dag det kommer. Jag skulle gärna låta mitt träd växa upp mot en pergola, liknande bilden ovan. Tänk vad härligt att kunna sitta under ett prunkande träd med citrongula frukter!

Kvittenmarmelad

Äkta kvitten smakar väldigt surt och något beskt om man försöker äta frukterna som de är. De passar däremot alldeles utmärkt till att göra marmelad av! Det spanska ordet för kvitten är marmelo, vilket i sin tur kommer från latinets melimelum vilket betyder sött äpple. Marmelo har gett vårt ord marmelad så med andra ord är kvitten (nästan) synonymt med marmeladtillverkning.

Här är ett recept på kvittenmarmelad som ger ca 1 liter. Receptet kommer ursprungligen från allt om mat.

Ingredienser
800 g äkta kvittenfrukter (ungefär 4 st)
saften av en citron
3 msk vatten
6 dl syltsocker

Gör så här

1. Skala och kärna ur kvittenfrukterna och skär dem i tärningar. Lägg frukten i en kastrull och häll över citronsaft och vatten. Koka upp och låt sjuda utan lock ca 15 min.
2. Tillsätt syltsocker och låt koka ca 2 min. Häll upp marmeladen i väl rengjorda burkar och låt kallna.

Referenser

Nordens citroner – del 1

Drömmen om ett citronträd

Citroner, apelsiner och andra citrusväxter är starkt förknippade med medelhavsregionen även om de har sitt ursprung i tropiska Asien. När jag tänker på de resor jag varit på runt medelhavet så har citrusträden nästintill varit obligatoriska i landskapsbilden, i trädgårdar och som gatuplatering. De klarar som regel några minusgrader, så de kan överleva en tillfällig köldknäpp i t ex Grekland eller Kalifornien. I Sverige däremot går det inte att ha dem ute på friland annat än i kruka på sommaren. Vad ska man då göra om man vill ha ett citrusliknandeträd i sin trädgård? Här kommer tips om inte mindre än fyra olika arter att testa! Först ut är Rosenkvitten i del 1 av “Nordens citroner”.

Rosenkvitten

De två arterna Rosenkvitten (Chaenomeles) och äkta kvitten (Cydonia) är nära släkt med varandra. De blandas lätt ihop inte bara på de lika namnen utan för att de också påminner om varandra utseendemässigt.

Liten rosenkvitten (Chaenomeles japonica), även kallad japansk kvitten, är en buske med ett krypande utseende som blir ca en meter och ganska utbredd. Det finns också en stor variant som heter stor rosenkvitten (Chaenomeles speciosa). Den blir upp till två meter med ett utbrett och buskigt växtsätt. Det finns också olika hybrider med olika färg på blomningen. Blomfärgerna finns i olika nyanser såsom mörkröd, klarröd, aprikos, rosa, ljusrosa och vit. Frukterna som enligt Wikipedia är ett bär, påminner lite om citrongula äpplen på utsidan. Kvittenfrukterna växer däremot ut från grenarna på ett annat sätt en äpplen, se bilden nedan.

Frukter från Chaenomeles speciosa

Stor rosenkvitten har något större frukter och blad. Rosenkvitten är härdig i zon 1-4 eventuellt även i zon 5. Vilken sort man ska välja är helt en smaksak och hur mycket plats man har. Man behöver tänka på att växten breder ut sig och har ett något spretigt växtsätt (som i viss mån motverkar citronutseendet). Jag hittade den här bilden när jag googlade växten, och av den att döma så är det kanske möjligt att spaljera upp dem eller i alla fall beskära dem något se bild nedan.

Stor rosenkvitten mot husvägg

Jag hittade den här artikeln i ett gammalt nr av Bonus nr 1-2002. Här finns en intervju med Kimmo Rumponen angående hans forskning kring rosenkvitten på SLU i Balsgård. Nedanstående bild, tagen av Kimmo Rumponen, visar delad rosenkvitten och de speciella kärnhusen som ser väldigt exotiska ut.

Rosenkvitten
Delade frukter visar ett mycket speciellt kärnhus

Än så långe har jag mest skrivit om utseendet hos växterna men inte så mycket om smaken och vad man kan använda frukterna (eller bären?) till. Rosenkvitten smakar naturligtvis inte som en citron men en sak har de två  gemensamt och de är att de är sura! Vad kan man då hitta på med sin kvittenskörd? Ett tips är att göra kvittengelé. På Sveriges pomoligiska sällskaps hemsida hittade jag detta recept, som i sin tur kommer från Henriksson K, Tranbärssylt och rönnbärsdricka från 1973.

Rosenkvittengelé

Ingredienser
1 kg rosenkvitten
4 dl vatten
samma mängd socker som saft
1 tsk citronsyra per liter saft

Gör så här:
1. Tvätta och klyv frukten
2. Koka frukten och sila den
3. Mät sylten och häll den i en gryta. Koka i 5 minuter
4. Rör ner socker, lite i taget
5. Låt koka sakta utan lock. Rör inte. Koktid 5-20 minuter, ta geléprov
6. Dra grytan från värmen och låt stå i några minuter
7. Skumma försiktigt
8. Tillsätt citronsyran
9. Ös upp i värmda burkar

Referenser

Bilder

Ormbunken som blev ett träd

Ormbunkar ger ett mycket exotiskt intryck, särskilt ormbunksträden. En av de mest välkända sorterna bland de mest köldhärdiga är dicksonia antarctica. Den är en stambildande ormbunke som kommer från australien och växer på 1000 meters höjd. Den kan bli upp till 15 meter. Tyvärr är det ingen växt man bara planterar på friland i Sverige (även om det finns de som odlar ormbunksträd i Sverige, mer om det i ett annat inlägg).

Är man bekväm av sig (som jag är) men ändå vill ha ett ormbunksträd kan man t ex ta en gammal stubbe av ett gammalt barrträd, t ex gran. Denna  gröper man ur delvis med ett stämjärn så att det blir som en kruka på stam. I med lite jord och sedean kan man plantera en härdig och växtvillig ormbunke, t ex  strutbräken Matteuccia struthiopteris . Vips så har man en riktig djungel känsla utan härdighets problem! Tänk bara på att placera ormbunken på en vindskyddad och skuggig till halvskuggig plats så den inte torkar ut. Stubben bör inte heller vara för hög så att blåsten kommer åt. När jag var och vandrade på Skurugata utanför Eksjö i somras såg jag frodiga ormbunkar som växte i klippskrevor på nästan lodräta klippväggar på kanske 5 meter från marken. Där är de dock väldigt skyddade från väder och vind, samt från uttorkning. Kan man tillgodose dessa behoven så verkar de inte lida av att växa i trånga utrymmen (eller på lite högre höjd).

Skärmavbild 2013-08-21 kl. 21.03.16

Skärmavbild 2013-08-21 kl. 21.27.48

Palmer och palmlika växter

Finns det något mer exotiskt än palmen? Den har sin självklara plats i alla landskap som ligger i sydligare breddgrader. Den har en sådan stark form att dess siluett tolkats i många grafiska varianter och i logotyper. Jag skulle gärna ha några stora palmer i min trädgård, tyvärr är de inte så lätta att klara på friland i Sverige, inte ens i de sydligaste lägena. Jag har fyra palmer som växer i krukor. De är väderkvarnspalmer, en av de mest köldtåliga och hyfsat snabbväxande palmer som finns. Jag har fyra väderkvarnspalmer, varav tre av sorten Trachycarpus fortunei och ett av Trachycarpus takil. Jag har tidigare provat att övervintra två exemplar på friland (utan för Kristianstad) men misslyckats, så nu vill jag inte ta fler risker. (De exemplar som jag provade att övervintra var ca en meter höga men det ville sig inte. För den som är intresserad av övervintring av bland annat palmer, besök forumet Palmer och andra exotiska växter för Skandinavien). Tre av palmerna har jag drivit upp från frön så det dröjer ännu ett tag innan de blir större, trots att de nu är ca fem år. I Apotekarns trädgård i Simrishamn har Peter Englander lyckats övervintra väderkvarnspalmer ute i flera år. Att lyckas med det kräver dock både kunskap och stor omsorg samt att man både bor väldigt milt OCH har en väldigt skyddad plats att odla dem på. Inte ens då kan man heller vara helt säker på att det lyckas. Kommer det en extra bister vinter kan det bli kämpigt för palmerna att klara sig. Dessutom blir de lätt fula i bladverket om de utsätts för långvariga köldperioder och en kall vår. Det är därför enligt min erfarenhet enklare att odla dem i krukor som man tar in och förvarar svalt och ljust. Tyvärr har jag fått ta in mina i bostadshuset, det är dock inte helt optimalt då luften är både för varm och för torr för att de riktigt ska trivas.

Ett annat sätt att få en palmlik och exotisk känsla är att odla växter som liknar palmer. Det finns väldigt många palmsorter med varierande utseende (läs gärna Martin Gibbons bok om palmer för en snabb och översiktlig presentation). När det gäller palmlikheten hos andra växter är jag väldigt petig. I bland läser man tex om manchurisk valnöt och den beskrivs som “nordens palm”. Nej det tycker inte jag att den liknar, däremot är det ett trevligt träd på sina egna meriter. Enligt min mening har däremot palmbladsbambun Sasa palmata och kurilerbambun Sasa kurilensis ett palmlikt utseende i bladen. De producerar däremot ingen klassisk palmstam så vill man därför få lite höjd på sina “palmer” kan man plantera dem i en upphöjd rabatt med en liten murad kant, se bilder nedan.

En annan växt som har ett mycket fint och bersgspalmlikt utseende är Mahonia eurybracteata ‘Soft Caress’

IMG_0607

Mamma håller upp en palmbladsbambu i Alnarpsparken, troligtvis är det Sasa palmata eller Sasa kurilensis (fanns ingen namnskylt)IMG_0611

Sasa palmata eller Sasa kurilensis i Alnarp

Sasa tsuboiana

Sasa tsuboiana (lånad bild, tyvärr kommer jag inte ihåg var jag hittade den) Ville ha med denna bilden då den visar en plantering med murade sidor.

 mahoniasoftcaress

Mahonia eurybracteata ‘Soft Caress’ (lånad bild) Påminner om bergsbambu tycker jag!