Motsatsen till verkligheten?

Jag kan känna olust inför att sitta i timmar framför datorn varje arbetsdag. Det är som att man glömt bort hur arbetet utfördes innan datorerna fanns. Istället för att det ska vara ett hjälpmedel blir de det enda medlet. OK om man valt att bli programmerare, systemansvarig eller jobba med IT-support. Inte om man tänkt sig ett mer fysiskt kreativt yrke. Datorn är alltid igång i mitt arbete och skärmen står och flimrar där man sitter i lysrörsbelysningen bakom tonade rutor (som gör att det alltid ser ut att vara dåligt väder fast det inte är det varje dag).

Varför vill man isolera sig så inför verkligheten? Allt handlar om digitala linjer och bokstäver. CAD-programmets linjer blir kvar på näthinnan när jag blundar. Alla linjer betyder något i verkligheten men i datorn, vad är de där? Jag flyttar en linje hit och dit, upprepar proceduren om och om igen. Det finns inget som är direkt rätt, bara mindre fel.

Finns det någon större kontrast till den energi man får av att vara utomhus än datorns energidränage? Jag skriver bäst i ett anteckningsblock där bokstäverna är lite mer nertonade och milda. Inte rakt i ansiktet som på en flämtande monitor där ett blinkande streck alltid föregår det nyss skrivna. Att skriva i ett anteckningsblock är meditativt, det låter orden flöda friare. Det är inte så mycket emellan tanken och den formulerade texten. Nackdelen, som jag ändå tycker mest är en fördel, är att man får skriva texten en gång till (i datorn) om man vill förmedla den till någon annan än sig själv. Det är en fördel för oftast kommer jag på mer jag vill säga när jag minns tanken, kanske finns det mer där som jag funderat undermedvetet på sedan förra gången jag skrev meningen. Ibland inte, men det spelar mindre roll.

Men om man tänker vidare på det här, vad datoranvändandet innebär… Visst finns det många positiva saker som möjliggörs (kommunikation etc) Det är inte riktigt det jag menar, utan snarare det faktum att vi urskiljningslöst bara accepterar att man i så många fall ska göra det mesta via datorn. Vi lever en stor del av våra liv framför skärmar, surfplattor och telefoner. Det händer inte så fantastiskt mycket bara för att man stirrar in i en skärm och klickar lite här och där och kollar sin mejl var 5:e minut. Det är egentligen ett slöseri med tid i stor skala. Det sker ingen själslig utveckling, det händer många gånger ingenting alls. Inte konstigt att man funderar över meningen med allt…

funny-quote-busy-using-computer1

 

Funderingar på vägen hem

När jag satt på tåget på väg hem från jobbet började jag fundera. Att vara i trädgården eller i naturen är för mig inte bara att betrakta grönska eller konstatera att en blomma är vacker. Det är något mer. För mig är det ett tillfälle att förlora sig själv i något annat som är utom en själv. Denna ”förlust” eller snarare frikoppling är paradoxalt nog nyckeln till det sanna självet tror jag.

I vardagen styrs man hårt av alla ”måsten” och önskemål som ska bli tillgodosedda, kanske också i en miljö där man känner att man inte kan vara sig själv.  Detta tycker jag man kan märka på att omgivningen inte känns mottaglig eller att man får någon tydlig respons. Det kan också vara så att man själv inte kan ge respons till andra i sin omgivning för att man är så olika energimässigt. En del människor kan säkert tycka att det är flummigt att prata om energiflöden men jag är övertygad om att de finns och att de är kännbara. När jag är ute och arbetar i trädgården kan jag känna växternas olika energier, det är antagligen därför som jag tycker så mycket om dem. De förstärker inte några negativa känslor eller tankar utan är mer balanserande.

Jag har ägnat en stor del av mitt liv till att vägra att acceptera min ångest. Jag har (och blir fortfarande ibland) avundsjuk på de som inte är drabbade av ångest. För mig har det tidigare varit viktigt att de förstod känslan och accepterade att människor kan lida av det. Nu känner jag att det inte var rätt ände att börja i. Det är inte andra människor som ska acceptera det utan jag själv. Det spelar inte längre så stor roll om andra tror på ångestens existens eller inte. Det är när man inte tillåter sig att vara sig själv som det blir så viktigt vad andra tycker och tänker. Av den anledningen (bland annat) tänker jag inte skriva så mycket om hur det är att ha ångest på bloggen. Jag vill i stället fokusera på vad man kan göra för att leva med den och hur man kan få lindring, då framför allt genom växter och trädgård och annan kreativitet. Det är när man börjar tänka i de banorna som trädgårdsbloggande blir riktigt spännande.

Crocus speciosus
Höstkrokus – Crocus speciosus (image source: Wikimedia Commons)